Tid

Min man bloggade häromdagen om tid. Om att han har all tid i världen. Och det är ju sant. Vi har ju massor av tid just i år när ingen av oss arbetar heltid. Och även annars har ju alla människor sina 24 timmar om dygnet att göra vad de vill med. Uttrycket “jag har inte tid” är därmed inte särskilt bra – det handlar ju om att jag inte vill prioritera vissa saker med den tid jag har.

Vi har ibland fått höra att det är fantastiskt att kunna ta sig tiden att stå utanför ekorrhjulet en tid som vi valt att göra. Att det måste vara underbart med all fritid. Det är underbart. Men med tre barn varav en bebis samt två överaktiva föräldrar vetesjutton hur mycket ledig tid det egentligen blir kvar. Vi springer, tränar, umgås, studerar, lagar mat, badar, hänger med barnen, promenerar, pysslar, hemskolar, konsultar, startar ideella organisationer och webb-projekt, torkar kladdiga barn, tvättar kläder, diskar, pluggar spanska, skjutsar till dagis, går till skolbussen, byter blöjor, bakar, hjälper till med läxor och har gäster. Ja, ni hör ju. Fantastiskt men det är inte alla veckans timmar som ägnas åt filosofiska funderingar i hängmattan, även om det nog oftast blir tid för lite sånt också.

Men det är sant – trots allt känner vi oss ganska lediga. Och det njuter vi av.

Vi har besök den här veckan. Jättemysigt. Våra besökare är ensamstående utan barn. En insikt som drabbat mig är att jag och O förmodligen har mindre fritid nu när vi är långlediga än vad ensamstående utan barn har i vardagen normalt. Livet har olika faser. Just nu är vi inte i fritidsfasen. Den kommer dock tillbaka. Nu njuter vi av att vi åtminstone hinner läsa en bok ibland mellan allt fix hemma och planerar för hur vi ska försöka få tiden att räcka till även i vardagen i Sverige som komemr närmare och närmare. Det kan väl inte vara omöjligt?

Bästa frukostbullarna

Jag älskar att baka bröd, men har aldrig fått någon bra rutin på det tidigare. De senaste tre åren har jag bakat ett skållat bondbröd som är grövre, det innehåller vetekross, men innehåller mest vetemjöl vilket alltid varit lätt att få tag i där vi bott. Barnen har dock aldrig varit så förtjusta i bondbrödet tyvärr.

Där vi bor nu går det att få tag i vanligt vetemjöl och fullkornsmjöl, men jag har valt att hittills bara baka på vetemjöl. Anledningen är att jag hittat ett nytt favoritrecept. Så enkelt, så gott och med enklast tänkbara ingredienser. Barn och vuxna älskar det och det känns som lyxiga brödbullar man kan få på restaurang! Så bra! Hemligheten är att kalljäsa en deg över natten, jag tror det är därför de smakar så mycket mer än vanliga vetefrallor. Degen behöver ett minimum av arbete och knådande. Jag gör de här bullarna ofta – de är det enda bröd vi äter – och jag har inga hjälpmedel förutom en bunke och en träsked.

Recept för ca 20 st. (kan lätt dubblas eller tredubblas)
25 g jäst
1 dl mjölk
4 dl vatten
1 msk honung
1,5 tsk salt
10-11 dl vetemjöl

På kvällen dagen innan: Rör ut jästen i lite av vattnet tillsätt resten av vattnet och mjölken. Häll i salt, honung och mjöl, rör ihop till en lite kladdig deg (ej med maskin). Låt gärna stå i rumstemperatur 30 min innan du sätter in den i kylskåpet med en handduk över, annars går det bra att ställa den i kylen direkt också. Låt stå över natten.

Morgonen: Sätt ugnen på 225 grader. Häll ut degen på bakbordet, tryck ut den till ca 2 cm tjocklek. Skär sedan lagom bitar, jag brukar göra trekanter. Lägg dem på smord plåt och pudra över lite mjöl så de blir extra fina. Grädda i ugnen 15-20 minuter. Går utmärkt att frysa, vi brukar ha en stor låda i frysen att ta fram styckevis vid behov.

Enjoy!

“Det känns som om vi alltid bott här”

Stora M kryper upp i min famn i soffan en dag och säger så. Det är inte så vanligt numera att han kryper upp i famnen (han får faktiskt, i ärlighetens namn, inte plats) men väldigt mysigt när det händer.

Hur det kan kännas som om vi alltid bott här, det vet jag inte. Men jag förstår på ett sätt vad han menar. Allt det som för två månader sedan var nytt och ovant känns nu hemtamt. Vi väcks av vrålapor i gryningen, promenerar 2 kilometer genom djungeln till skolbussen varje morgon, har världens vackraste strand 5 minuter hemifrån, äter bananer, stjärnfrukt och citroner plockade i den egna trädgården och interagerar med omvärlden på bruten spanska eller engelska. Pojkarna har inte haft på sig långbyxor eller långärmat på två månader. Det känns mysigt och normalt nu, om än lite varmt när man ska sova på kvällarna.

Det är märkligt vad man kan vänja sig vid. Och hur fort det går. För samtidigt har vi vant oss vid frekventa strömavbrott, ständiga problem med bilen, elektronik som ger upp (pga fukt), att låsa in alla våra värdesaker varje gång vi åker hemifrån och att det inte går att köpa maskindiskmedel eller glödlampor i närmaste stad.

Inte bättre, inte sämre, bara annorlunda.

Men familjen är tillsammans och alla mår bra. Då känns det som hemma.

Hälsan

Ja. Vad ska jag säga. Ännu bättre blir det om vi är friska hela familjen. Då kanske jag till och med lyckas blogga.

O har legat däckad i denguefeber den senaste veckan. En tropisk sjukdom som sprids av myggor och även kallas för benbrytarfeber då det är så det känns – en stark smärta i lederna. Det kombinerat med 40 graders feber gjorde att O mest låg i sängen och sov eller vred sig i en vecka. Det finns inget botemedel mot dengue, inget vaccin heller. Är man cynisk kan man tro att det beror på att dengue är en sjukdom för fattiga människor, det finns ingen ekonomisk vinning på ett vaccin eller botemedel så det får lägre prioritet. Nu är inte jag så cynisk. Jag tror inte heller att det saknas ekonomisk vinning. Det verkar svårt med både vaccin och botemedel då det finns fyra olika varianter av dengue. Dessutom är dengue inte längre bara en sjukdom för fattiga – 40% av världens befolkning bor i områden med dengue och sjukdomen finns nu även i Europa runt Medelhavet, och i södra USA. Nåväl, nog om det.

När någon av oss är sjuk blir det jobbigt. Oavsett om det är en vanlig bondsnuva eller en tropisk sjukdom med en dödlighet mellan 1 och 2.5%. Naturligtvis jobbigast för den som är sjuk. Men jobbigt också för den som är frisk och oroar sig samt får ta hand om allting hemma – mat, städ, disk, tvätt och tre barn. Jobbigt för barnen som oroar sig och som får mindre tid med sina föräldrar. Trippeljobbigt.

Jag inser att vi är lyckligt lottade som sällan är sjuka. Jag borde vara tacksam för det. Inte bara när vi är sjuka, utan just när vi är friska. Livet är ännu bättre när vi är friska.

Frågan är om livet är ännu bättre med myggmedel med DEET eller med risk för denguefeber. Jag har inte riktigt hittat mitt eget svar på den frågan ännu.

Hjärngympa

Det är mycket nu, som man brukar säga… Jag hinner knappt vakna förrän jag måste försöka somna igen. Hjärnan vill så mycket men kroppen – vad vill den?

Är det bra att gå kvällskurser på universitetet för att komplettera arbetet med, när det snurrar så mycket fakta i huvudet om kvällarna att man knappt kan sova? Kanske inte så smart.

När i livet lär man sig att koppla ihop hjärnan och kroppen så att det man gör faktiskt är det man behöver? Finns det en ålder som måste uppnås först innan man fattar? Kan någon berätta för mig i så fall så att jag slipper springa runt här och vänta, och köra slut på mig själv.

Här – ett beslut som känns nästan obekvämt ovant. Jag åker inte till universitetet ikväll.

Jag går och gympar istället.

Att lära nytt

Jag har mer tid nu än vad jag brukar ha.

Eller – korrigering. Jag har precis lika mycket tid som vanligt – 24 timmar om dygnet, varken mer eller mindre. Men jag har mer makt över min egen tid, då mindre av min tid är annekterad av min arbetsgivare då jag är tjänstledig (utan lön) ett tag.

Vi har i och för sig tre barn, varav ett är under ett år, så lite andra engagemang har jag ju även om jag inte yrkesarbetar så mycket precis just nu. Men några timmar i veckan kan jag ägna åt det jag själv väljer. Vilken lyx! Jag inser hur länge sen det var jag hade tid till det utan att ta av den alltför knappa tiden med barnen eller min man. Nu finns här gott om tid för barn OCH man OCH för mig.

Så nu är jag igång med studier i spanska (tillsammans med man och bebis, i ett klassrum som ligger på en vacker strand där vi ibland ser valar simma förbi), freds- och konfliktforskning på distans från ett svenskt universitet och en kurs om energi från coursera. Roligt, spännande och jättejobbigt – jag är inte van att gymnastisera hjärnan så här mycket.

Inser att jag förmodligen tagit mig  vatten över huvudet när mellansonen frågar om jag lärt mig hur man stoppar krig ännu. Inte än svarar jag.

Jenny