Tid

Min man bloggade häromdagen om tid. Om att han har all tid i världen. Och det är ju sant. Vi har ju massor av tid just i år när ingen av oss arbetar heltid. Och även annars har ju alla människor sina 24 timmar om dygnet att göra vad de vill med. Uttrycket “jag har inte tid” är därmed inte särskilt bra – det handlar ju om att jag inte vill prioritera vissa saker med den tid jag har.

Vi har ibland fått höra att det är fantastiskt att kunna ta sig tiden att stå utanför ekorrhjulet en tid som vi valt att göra. Att det måste vara underbart med all fritid. Det är underbart. Men med tre barn varav en bebis samt två överaktiva föräldrar vetesjutton hur mycket ledig tid det egentligen blir kvar. Vi springer, tränar, umgås, studerar, lagar mat, badar, hänger med barnen, promenerar, pysslar, hemskolar, konsultar, startar ideella organisationer och webb-projekt, torkar kladdiga barn, tvättar kläder, diskar, pluggar spanska, skjutsar till dagis, går till skolbussen, byter blöjor, bakar, hjälper till med läxor och har gäster. Ja, ni hör ju. Fantastiskt men det är inte alla veckans timmar som ägnas åt filosofiska funderingar i hängmattan, även om det nog oftast blir tid för lite sånt också.

Men det är sant – trots allt känner vi oss ganska lediga. Och det njuter vi av.

Vi har besök den här veckan. Jättemysigt. Våra besökare är ensamstående utan barn. En insikt som drabbat mig är att jag och O förmodligen har mindre fritid nu när vi är långlediga än vad ensamstående utan barn har i vardagen normalt. Livet har olika faser. Just nu är vi inte i fritidsfasen. Den kommer dock tillbaka. Nu njuter vi av att vi åtminstone hinner läsa en bok ibland mellan allt fix hemma och planerar för hur vi ska försöka få tiden att räcka till även i vardagen i Sverige som komemr närmare och närmare. Det kan väl inte vara omöjligt?

Kemikaliefria barnkläder!

Vi är verkligen dåliga på att återvinna textilier i Sverige. I januari gick Naturvårdsverket ut och berättade att bara 20% av alla textilier som förbrukas i Sverige återvinns! Trots att det är ett fantastiskt material som går att använda till nästan vad som helst. Det måste bli ändring på det här förstås och Naturvårdsverket har därför presenterat en åtgärdsplan där 40% av textilierna ska återvinnas år 2020, framförallt genom att lägga ansvaret på producenterna och uppmana kommunerna att ordna med insamlingssystem för textilier. Det är bra! Men för oss som är lite kreativa finns det mycket att kan göra med textil innan det är dags för återvinningscentralen.

En ny favorit är att sy kläder av kläder. Jag upptäckte att min man har väldigt många fina gamla urtvättade t-shirts som av någon konstig anledning krympt och därför inte används längre. Det krävs minst ett eget blogginlägg för att prata om mängden kemikalier som finns i kläder – så låt oss just nu bara konstatera att urtvättat är bra, eftersom de flesta av kemikalierna då är borta. Jag skred till verket och tillverkade en t-shirt till sonen av en av mannens avlagda. Alla slitna fållar och svettskador från armhålor klipptes bort och kvar blev bara en riktigt snygg, skön och kemikaliefri barntröja! Självklart var jag för ivrig för att komma ihåg att ta en bild på när tröjan var i vuxenstorlek så ni får nöja er med slutresultatet.

Äntligen snö!

Jag var hemma med R i fredags och hade mysdag. Vi bakade, väntade på en ny köksfläkt som skulle levereras och lekte lite med kompisar. Den här vintern har varit helt utan snö vilket, som alla vet, innebär kompakt mörker. Inget jag har lust eller ork att gå ut i. Men förra veckan kom snön och jag fick någon slags konstig energi där i fredags och bestämde mig för att nu jäklar ska vi njuta av den lilla vinter vi får. Den kan ju töa bort när som helst. Så när C-G kom hem laddade jag en termos med överbliven glögg (jag spetsade den lite för säkerhets skull…), vi drog på oss alla vinterkläderna, plockade fram snowracern och gav oss iväg ut. Vi stannade och tog en pizza till middag på vägen (energi för att laga mat också fanns inte riktigt trots allt :-)), sen var det full fart mot backen vid elljusspåret (=upplyst). Och det blev en magisk kväll! Det började snöa. Vi var alldeles ensamma i backen. Skogen låg mörk och tyst runtomkring. Jag och C-G turades om att sippa på glögg och att åka bakpå snowracern med R. Tillslut var det långt efter läggdags och vi tvingades ge oss, men ingen av oss ville egentligen gå hem. När vi gick hemåt i mörkret kände jag en sådan ödmjukhet över hur fantastiska de små sakerna i livet kan vara, när man är tillsammans med sina nära och kära. Ännu bättre blir det verkligen, när vi hittar på roliga saker tillsammans.

Sociala mediers storhet

Det kan förstås verka lite bakom att såhär år 2013 skriva ett inlägg med rubriken sociala mediers storhet. Men det finns tillfällen då kraften i sociala medier blir så uppenbar för mig att det nästan känns svindlande. Nu i helgen var ett sådant tillfälle som jag tänkte dela med er. 

I början av förra veckan gick jag med i gemenskapen Matkassen på Facebook. En ideell grupp som kortfattat arbetar för att alla familjer ska ha mat på bordet och slippa frysa. Det går ut på att den som behöver hjälp hör av sig till de som administrerar sidan, ärendet kollas av och läggs sedan upp på väggen synligt för alla som är med. Om man har möjlighet att hjälpa skickar man ett meddelande och får ett ja tack om hjälpen fortfarande behövs, eller nej tack om någon annan hann före.

I fredags dök det upp en barnfamilj på väggen som bodde några mil härifrån och en sak de behövde var vinterkläder i stl 110-116. R:s urvuxna vinterkläder i precis denna storlek var just vad jag stod och vek ihop för att lägga i förrådet när inlägget poppade upp på min telefon. Så jag svarade direkt, packade om kläderna till en påse och bestämde träff med mamman dagen därpå.

Nu tänker jag inte skriva något tårdrypande om mötet med den här familjen i knipa som jag fick hjälpa. Det var fantastiskt att få hjälpa, men det är inte poängen med det här inlägget. Det jag inte kan få ur huvudet efter den här helgen är hur oerhört effektivt sociala medier fungerar när det handlar om akut hjälp. Folk slåss om att få hjälpa de här utsatta familjerna, och självklart är det medmänsklighet som driver dem i grunden, men möjligheten att kunna reagera snabbt när det passar mig (“Just nu står jag här med kläder som någon annan behöver – just nu”), att få känna att jag blir tilldelad en specifik roll (“Mitt ansvar är att se till att barnen inte fryser i vinter”)  och den direkta återkopplingen (Så fort en familj har fått hjälp rapporteras det på sidan) spelar såklart en oerhörd roll. Plötsligt kan jag hjälpa på riktigt.

Min hjälp når fram.

Förutom detta så är det helt galet hur fort de lyckas få in hjälp till en familj. Ofta tar det inte mer än fem-sex timmar innan de kan stänga ett ärende. Det är det här som är sociala mediers storhet – och som man gärna glömmer bort när man tröttnar på alla meningslösa inlägg om vad folk grillar på sommaren. Använda på rätt sätt kan sociala medier ta oss till oanade höjder. Det finns hopp för mänskligheten – helt klart!

Att lyfta blicken

Igår inledde vi dagen på den lokala “bondens marknad” nere vid fiskehamnen. Det är en ny rutin som jag ska skriva mer om vid tillfälle, fantastiskt ställe. Efter lite matinköp, lunch och siesta hemma stack vi ner till stranden för ett dopp. Ett kvickt dopp i de ljumma stillahavsvågorna medan pelikanerna tittade på blev det och därefter var det dags för glass. Här finns en jättefin glassbutik som säljer äkta italiensk gelato så istället för att köpa glass ofta köper vi glass sällan, men då riktigt bra glass. Känns som en bra balans.  Sedan tittade vi på folklivet med varsin glass-strut i handen.

Då kom en man förbi och frågade om vi ville se sköldpaddskläckningen!

Såklart att vi ville.

Med strutarna i hand halvsprang vi efter mannen en halvkilometer bort på stranden där solen just börjat gå ner. Himlen gick i rosa och havet glittrade över de sista, mest envisa, surfarna som fortfarande låg och guppade i vågorna. På stranden stod en klunga människor och tittade på det som bara kan betecknas som ett mirakel.

Havslädersköldpaddan är den största havssköldpaddan i världen, den kan bli upp till 250 cm lång, den är också akut utrotningshotad då deras bon plundras, deras livsmiljöer är hotade och de ofta misstar plastpåsar som flyter i havet för maneter, som är deras främsta föda. Världsnaturfonden bedömer att det finns 2300 vuxna honor i Stilla havet. En av de honorna hade nu återvänt till sin födelseplats på den här stranden och lagt ägg för att sedan lämna dem åt sitt öde som naturen bjuder. Som tur var låg äggen  på en strand som vaktas av volontärer för att förhindra plundring av boet. Nu hade äggen precis kläckts och ett trettiotal små ungar var i full färd med att kravla ner till havet för att ge sig ut på sitt livs resa.

Vi stod tillsammans med de andra och tittade andaktsfullt på de små små sköldpaddorna som kravlade mot det stora havet. Barnen frågade hur de skulle klara sig utan sin mamma eller pappa. Ja, vad säger man? Överlevnaden är extremt låg, kanske en av hundra överlever. Kanske en av hundra överlever och blir över två meter lång, en av havets jättar, och simmar över världshaven. Kanske kommer hon tillbaka till sin födelsestrand och lägger nya ägg någon gång.

Vi tittade ut över havet som färgades rosa i solnedgången och hejade på den sista lilla ungen. Hon kravlade över en sandhög och träffades sedan till slut av en våg som lyfte upp henne och förde henne ut i havet, Äventyret har börjat!

Vi vandrade tillbaka längs stranden i halvdunklet till ljudet av apor som kivades i träden. “Jag hoppas de klarar sig allihop!” sa lilla M.

Sällan har jag känt mig så närvarande som då. Sällan har jag känt mig så nära naturen som då. Sällan har jag varit så bestämd på att vi måste leva vårt liv annorlunda om havssköldpaddorna alls ska få finnas kvar. Och något annat kan varken jag eller barnen acceptera.