Att lyfta blicken

IMG_8470Igår inledde vi dagen på den lokala “bondens marknad” nere vid fiskehamnen. Det är en ny rutin som jag ska skriva mer om vid tillfälle, fantastiskt ställe. Efter lite matinköp, lunch och siesta hemma stack vi ner till stranden för ett dopp. Ett kvickt dopp i de ljumma stillahavsvågorna medan pelikanerna tittade på blev det och därefter var det dags för glass. Här finns en jättefin glassbutik som säljer äkta italiensk gelato så istället för att köpa glass ofta köper vi glass sällan, men då riktigt bra glass. Känns som en bra balans.  Sedan tittade vi på folklivet med varsin glass-strut i handen.

Då kom en man förbi och frågade om vi ville se sköldpaddskläckningen!

Såklart att vi ville.

Med strutarna i hand halvsprang vi efter mannen en halvkilometer bort på stranden där solen just börjat gå ner. Himlen gick i rosa och havet glittrade över de sista, mest envisa, surfarna som fortfarande låg och guppade i vågorna. På stranden stod en klunga människor och tittade på det som bara kan betecknas som ett mirakel.

Havslädersköldpaddan är den största havssköldpaddan i världen, den kan bli upp till 250 cm lång, den är också akut utrotningshotad då deras bon plundras, deras livsmiljöer är hotade och de ofta misstar plastpåsar som flyter i havet för maneter, som är deras främsta föda. Världsnaturfonden bedömer att det finns 2300 vuxna honor i Stilla havet. En av de honorna hade nu återvänt till sin födelseplats på den här stranden och lagt ägg för att sedan lämna dem åt sitt öde som naturen bjuder. Som tur var låg äggen  på en strand som vaktas av volontärer för att förhindra plundring av boet. Nu hade äggen precis kläckts och ett trettiotal små ungar var i full färd med att kravla ner till havet för att ge sig ut på sitt livs resa.

Vi stod tillsammans med de andra och tittade andaktsfullt på de små små sköldpaddorna som kravlade mot det stora havet. Barnen frågade hur de skulle klara sig utan sin mamma eller pappa. Ja, vad säger man? Överlevnaden är extremt låg, kanske en av hundra överlever. Kanske en av hundra överlever och blir över två meter lång, en av havets jättar, och simmar över världshaven. Kanske kommer hon tillbaka till sin födelsestrand och lägger nya ägg någon gång.

Vi tittade ut över havet som färgades rosa i solnedgången och hejade på den sista lilla ungen. Hon kravlade över en sandhög och träffades sedan till slut av en våg som lyfte upp henne och förde henne ut i havet, Äventyret har börjat!

Vi vandrade tillbaka längs stranden i halvdunklet till ljudet av apor som kivades i träden. “Jag hoppas de klarar sig allihop!” sa lilla M.

Sällan har jag känt mig så närvarande som då. Sällan har jag känt mig så nära naturen som då. Sällan har jag varit så bestämd på att vi måste leva vårt liv annorlunda om havssköldpaddorna alls ska få finnas kvar. Och något annat kan varken jag eller barnen acceptera.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s